​
Hågkomster och reflexioner från 1970- och 1980-talen
Skrivet av Erik Widerlöv, 2011-08-25
Sverige har en lång och ärorik forskningstradition inom neurovetenskaperna, en av grundförutsättningarna för utvecklingen av den biologiska psykiatrin.
Några viktiga milstolpar bör nämnas. För nära 50 år sedan, under tidigt 1960-tal, utvecklade Bengt Falck och Nils-Åke Hillarp vid Lunds universitet en histofluorescensmetod som gjorde det möjligt att visualisera monoaminerga celler och bansystem i CNS. Metoden har framgångsrikt använts av bl a Kjell Fuxe och Annika Dahlström vid Karolinska Institutet (KI) för detaljerade anatomiska kartläggningar av de monoaminerga bansystemen.
Andra fixstjärnor på den vetenskapliga himlasfären är förstås nobelpristagarna Ulf von Euler vid KI och Arvid Carlsson vid Göteborgs universitet. Deras banbrytande grundforskning kring noradrenalin (UvE), dopamin och serotonin (AC) har varit av avgörande betydelse för utvecklingen av moderna psykofarmaka och andra läkemedel kopplade till monoaminerga funktioner. Båda forskargrupperna har genererat ett stort antal framgångsrika forskare inom CNS-området.
​
Arvid Carlssons forskningsrön kring dopamin har varit av central betydelse för utvecklingen av läkemedel vid Parkinsons sjukdom och schizofreni. Hans serotoninforskning möjliggjorde utvecklingen av det första SSRI-preparatet, zimeldin, i samarbete med läkemedelsföretaget Astra. Läkemedlet lanserades 1982, långt före något av de efterföljande SSRI-preparaten.
Den tidigare sanningen, ett neuron - en signalsubstans, kullkastades av Thomas Hökfelt vid KI i slutet av 1970-talet genom upptäckten att ett neuron kunde innehålla flera signalsubstanser (kolokalisation), som även kunde frisättas samtidigt (kotransmission). Under tidigt 1980-tal beskrevs ett stort antal nya neurotransmittorer/neuromodulatorer, inte minst av peptidtyp, där kolokalisation visade sig snarare vara regel än undantag. Dessa upptäckter har varit av stor betydelse för bl a en djupare förståelse av samspelet mellan centrala och perifera neuronala och humorala mekanismer, grunden för neuropsykoendokrinologin.
​
Lars Terenius vid Uppsala Universitet (senare KI) visade att vissa kroppsegna peptider (endorfiner) kunde interagera med hjärnans opiatreceptorer. Upptäckterna har starkt bidragit till förståelsen av opiaters roll som psykofarmaka och anestesimedel. De första kliniska studierna publicerades under tidigt 1970-tal.
​
Svenska Sällskapet för Biologisk Psykiatri
Under 1970-talet fanns en mycket god grogrund för den biologiska psykiatrins framväxt. Det fanns redan en internationellt framstående grundforskning. Vid tre av våra universitetsorter, Uppsala, Lund och Göteborg, fanns etablerade psykiatriska forskningskliniker, vars målsättning var att integrera den prekliniska och kliniska forskningen. Detta var långt innan man började tala om "translational psychiatry" - på 1970-talet var det redan en självklarhet!
Denna tid präglades av stor arbetsglädje och framtidstro inom psykiatrin. Utbrändhet var ett okänt begrepp och tillgången på både patienter och vårdplatser ansågs vara god. Tillgången till förebilder inom den kliniska psykiatriska verksamheten var också stor. Själv minns jag särskilt den entusiasm och uppmuntran som utstrålade runt Kaje Gottfries, Jan Wålinder och Lennart Wetterberg mot oss lite yngre forskare.
​
Även de övriga skandinaviska länderna hade framstående företrädare inom biologisk psykiatri, t ex Ole Rafaelsen, Mogens Schou och Amdi Amdisen från Danmark och Odd Lingjaerde från Norge.
Under 1970-talet etablerades i vart och ett av de tre skandinaviska länderna nationella sällskap i biologisk psykiatri. Intresserade finländska kollegor hade möjlighet att bli "adopterade" av det svenska sällskapet.
Det är för mig något oklart hur den svenska föreningen initierades. På grund av föreningens informella natur var det förmodligen en "mjukstart" där mer etablerade forskare stimulerade oss yngre till diskussioner och utbyten av tankar och erfarenheter. Jan Wålinder har berättat för mig hur tidiga initiativ togs av Hans Forsman och Torsten Frey, båda professorer i psykiatri i Uppsala i början på 1960-talet. Jag har själv många positiva minnen från mitten av 1960-talet av min gamle lärare Torsten Frey. Hans entusiasm för den framväxande biologiska psykiatrin var minst lika stor som när han bekämpande "gamla irrläror", där särskilt Sigmund Freud blev illa åtgången.
​
Torsten Frey kom att betyda mycket för mitt spirande psykiatriintresse, som intensifierades och blev alltmer "biologiskt" under spännande forskningsår vid Farmakologiska institutionen och Ulleråkers forskningsklinik under 1960- och 70-talen. Jag blev invald i vår förening 1975.
​
Tidigt blev Björn-Erik Roos, som kom från Göteborg till Uppsala i slutet av 1970-talet, föreningens ordförande. Hans sekreterare i Uppsala skötte föreningens finanser, vid den tiden en inte alltför betungande uppgift.
Någon gång runt 1981 efterträddes Björn-Erik av Hans Ågren som sällskapets ordförande. Hans ordförandetid blev dock kortvarig, då han påbörjade en postdoc period i USA 1983. Samtidigt hade jag kommit hem från USA efter ett några postdoc-år och jag blev hans efterträdare på ordförandestolen. Den normala mandattiden för en ordförande var 3 år, men jag blev senare omvald (förmodligen helt stadgevidrigt!) för ytterligare en treårsperiod (maj 1983-maj 1988).
Som föreningens kassör under 1980-talet valdes Ingvar Karlsson från Göteborg. Han skötte sina räkenskaper med stor nit och noggrannhet och när jag avgick 1988 som sällskapets ordförande var kassan god och föreningen solid. Detta berodde inte i första hand på medlemmarnas villighet att betala årsavgiften utan snarare på ett fruktbart samarbete med läkemedelsindustrin. Idag skulle detta ha blivit starkt ifrågasatt, och det är säkert bra.
Ingvar Karlsson efterträdde mig på ordförandeposten i maj 1988. Det Svenska Sällskapet för Biologisk Psykiatri hade under de följande åren en rad framstående och färgstarka ordföranden, Lil Träskman Benz, Wolfgang Rutz, Lisa Ekselius, Elias Eriksson, Mikael Landén och Johan Frank. Men detta är en annan historia, som de själva får berätta.
Det rådde från början ett mycket nära samarbete mellan de tre skandinaviska sällskapen och vi hade årliga gemensamma möten alternerande mellan Sverige, Danmark och Norge. Tidigt etablerades traditionen att mötena skulle vara mycket informella och särskilt yngre forskare uppmuntrades att presentera sin forskning. Det var även viktigt att mötena förlades till platser som kunde erbjuda vacker natur och god mat och dryck. Det känns tillfredställande att konstatera att alla dessa traditioner har levt vidare.
​
Vid ett par tillfällen under 1980-talet presenterades bidragen från de svenska mötena som temanummer i Svensk Psykiatrisk Tidskrift, redigerade av mig och Lars von Knorring, som då var huvudredaktör för tidskriften. Det handlade mycket om neuropeptider under 1980-talet!
"World Federation of Societies of Biological Psychiatry" (WFSBP) - kort historik.
WFSBP konstituerades den 29 september 1974 vid "1st Congress of Biological Psychiatry" i Buenos Aires, Argentina. Federationens förste "President" var Edmund Fisher från Argentina. Den första exekutivkommittén bestod av 16 delegater, med stark representation från Latinamerika och södra Europa. Herman van Praag (Holland), H. Mitsuda (Japan) och J. Yayura-Tobias (Argentina) valdes till "Vice-Presidents". Från svensk sida valdes Carlo Perris, Umeå universitet, in som "Member".
​
Från början hette federationen "World Federation of Biological Psychiatry" - WFBP. Det var först 1981, vid den tredje världskongressen i Stockholm, som namnet ändrades till WFSBF, eftersom det var landsföreningar, och inte enskilda individer, som var grunden för medlemskap.
​
Vid den andra världskongressen i Barcelona 1978 valdes Carlo Perris till "President". Som seden började utvecklas skulle varje presidentskap avslutas med en världskongress i hemlandet. Carlos presidentperiod kröntes av den mycket framgångsrika "3rd World Congress of Biolological Psychiatry" i Stockholm sommaren 1981, där han även var kongresspresident. Göran Struwe var generalsekreterare och jag hade förmånen att få vara finanssekreterare. Mötet blev en stor framgång, både vetenskapligt och socialt. Circa 2000 deltagare från 40 nationer deltog i kongressen. Inte minst var det sociala programmet, med bl a båtturer i den vackra Stockholmska skärgården, mycket uppskattat. Regelverket för kongressponsring av läkemedelsföretag var betydligt liberalare för 30 år sedan, vilket bidrog till att mötet även ekonomiskt blev en framgång.
Vid Stockholmsmötet 1981 valdes Charles Shaggas, USA, till federationens president (1981-1985). Detta innebar att den följande världskongressen 1985, "4th World Congress of Biological Psychiatry", förlades till Philadelphia, USA. Detta möte blev något stormigt för oss skandinaver. Kongressordföranden hävdade att de tre skandinaviska sällskapen skulle ha en gemensam röst i generalförsamlingens beslutande möte, medan de svenska, danska och norska sällskapen givetvis krävde att ha var sin röst. Den skandinaviska linjen vann efter en del diskussioner, vilket starkt ökade möjligheten att få in en skandinavisk delegat i federationens exekutivkommitté. Dessvärre kom det att nomineras två delegater från de nordiska länderna (Per Kragh-Sørensen och Göran Struwe), rösterna splittrades och ingen av delegaterna blev invald. Som lite plåster på såren för oss skandinaver blev jag invald som delegat i etikkommittén (ordf. prof. Fukuda, Japan). Det var ett föga betungande uppdrag med få ärenden att ta ställning till.
Det kom att dröja till 1991 innan den femte världskongressen genomfördes, då förlagd till Florens, Italien under ledning av G. Racagni. Därefter har kongressutbudet inom biologisk psykiatri kommit tätare, ofta i form av regionala kongresser.
​